Efter en intensiv kampanj från Djurrättsalliansens sida beslagtog polisen den 17 oktober förra året 243 chinchillor från en chinchillafarm i Enköping. Det var Sveriges sista chinchillafarm för pälsproduktion. Idag dömdes personen som drev chinchillafarmen för brott mot djurskyddslagen men friades från åtalspunkten djurplågeri. Hans straff blev dagsböter på 8000 kronor.
Farmen hade varit verksam i ungefär 50 år när djuren räddades och var ökänd för att ha allvarliga brister i djurhållningen och har haft flera besök av Länsstyrelsen. I januari 2014 trädde nya föreskrifter i kraft gällande hur chinchillor får hållas. Bland annat säger föreskrifterna att burarna måste vara en meter höga och minst en halvmeter breda på den kortaste sidan, vilket underlättade för Länsstyrelsen att agera.
Poliserna som var på plats har kunnat vittna om att pälsdjursfarmaren vanvårdat djuren så pass att de blivit skadade och en chinchilla som hittades död i en bur obducerades av Sveriges Veterinärmedicinska Anstalt och det kunde bekräftas att den hade dött av svält. De konstaterar i sitt utlåtande ”Chinchillahonan dog till följd av utmärgling och någon bakomliggande orsak så som sjukdom, tandfel mm har inte kunnat påvisas. Detta talar för att utmärglingen uppstått till följd av otillräcklig och/eller felaktig utfodring. Ett djur som inte får i sig tillräckligt med näringsämnen och slutligen dör till följd av utmärgling utsätts för lidande.”
Polisens utlåtande var även att burarna på farmen var ett hemmabygge med massa utstickande vassa metallföremål som djuren inte kunnat undvika att skada sig på och att burarna var i ett sådant skick att de var omöjliga att ens rengöra.
De beskriver hur honorna på farmen hade halskragar i metall fastsatta runt halsen så kallade polygamkragar (vilket är förbjudet) med popnitar på en del så tång måste användas för att ta bort dem, de flesta kragarna var surrade med metalltråd och det var inte gjort med tanke på att djuren kunde skada sig själva eller andra individer i samma bur då den tvinnade tråden inte nupits åt eller filats till för att inte ta bort skärpan på den avklippta ståltrådsbiten som blir nålvass vid snittytan. Några kragar var i plast vilka var söndergnagda till största delen, ringen in mot halsen var inte jämn och slät utan hade i flera fall gnagmärken och vassa flikar som gjort hål i skinnet runt halsen på djuren. Vid borttagande av samtliga kragar fanns det rodnader på huden på flertalet av djuren och många individer hade vätskande sår som varade.
En av poliserna på plats sade: ”Min bedömning är efter att ha sett och hanterat djuren är att den misstänkte saknar all känsla för djuren väl och ve och uttryckte sig flertalet gånger att ingen vettig människa har en bur till chinchillor som är över en meter hög. Han visste inte i vilka burar det fanns nyfödda ungar eller högdräktiga honor, han kunde inte svara på hur man tog bort kragarna från djuren eller om han hade ett särskilt verktyg till detta så det skulle bli mer skonsamt mot djuren att ta bort kragarna. Att djuren fått sina kragar påsatta har endast en funktion och det är att de ska föröka sig fortast möjligt. Kragarna är en onödigt och grym behandling av hondjuren och endast en bekvämlighet för ägaren. Ägaren har varit upplyst om gällande bestämmelser under lång tid flera gånger vid Länsstyrelsens besök men ändå inte tagit bort kragarna eller undersökt djuren för att kontrollera sårskadorna, tagit av kragar på de djuren som haft variga sår eller tagit dessa till veterinär. Allt för att hans eget besvär ska bli så litet som möjligt med djurens lidande som resultat.”
Det är en besvikelse att chinchillafarmaren frias från djurplågeri trots att polisen, Länsstyrelsen och flera veterinärer som undersökt en stor del av de räddade djuren vittnat om att djuren utsatts för ett stort lidande. Men trots detta gläds vi åt att en era har gått i graven. Den sista chinchillafarmen för pälsproduktion i Sverige är stängd och djuren som levde på farmen lever nu i nya, kärleksfulla hem där de får leva för sin egen skull och inte för att bli en del av en päls.