Pälsindustrin

Päls är något som många av oss verkar tro hör till det förgångna men varje år dödar pälsindustrin över 40 miljoner djur runt om i världen.

Bara i Sverige dödas över en miljon minkar och hundratals chinchillor och kaniner på svenska pälsdjursfarmer. Detta efter att de levt ett kort och fruktansvärt liv i små, trånga burar. Två till tre minkar vistas i en gallerbur som ungefär motsvarar en uppslagen kvällstidning.

Nästan all päls som produceras i Sverige exporteras till andra länder. Den päls som säljs i här är istället importerad och kan komma från viltfångade djur. En del av dem fångas i grymma bensaxar som är förbjudna i Sverige. 85 procent av all päls på marknaden kommer dock från pälsdjursfarmer. 

Minkarna på farmerna 

I Sverige finns det närmare 70 minkfarmer och en chinchillafarm. Antalet minkfarmer har minskat kraftigt i Sverige de senaste 20 åren, men dessvärre har det nyligen startat eller håller på att startas fem nya minkfarmer (2013). Minkarna lever hela livet i en gallerbur på 30 x 90 cm i golvyta, 45 cm i höjd och med en liten bolåda till. Burarna står i långa rader i så kallade skugghus, som har tak men inga väggar.

Minkarna som används till avel bor ensamma i varsin bur men kan känna doft och höra ljuden från sina grannar. De växer upp under åtta veckor beroende av sin mammas försorg – men runt 20 procent dör innan avvänjning. Ibland biter honan dem till döds i frustration, vissa fastnar i nätgolvet, andra fryser ihjäl eller drabbas av sjukdomar. De som överlever separeras från sin mamma efter två månader då de sätts två och två i burar. Ett halvår gamla gasas de ihjäl. För avelshonorna gäller två till tre år med nya kullar innan de också dödas och flås för att exporteras och bli kragar, kappor eller detaljer på vantar och mössor.  

Naturligt beteende

För minkarna är tillvaron på en svensk farm långt från den anpassning evolutionen mejslat fram åt dem. I vilt tillstånd är de ensamlevande djur med stora revir (hanar upp till sex kilometer och honor 3 kilometer långa) och på de markerna kan de ha upp till tjugo olika gryt som de alternerar mellan. De kan klättra, har simhud mellan tårna och lever alltid i närheten av vatten; vid kustlinjer, sjöar eller flodremsor där de simmar och dyker för att fånga fisk.

1990 konstaterade Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap i en rapport att minkarna i dagens bursystem inte får utlopp för sina naturliga beteenden och att djurens behov av simvatten borde utredas. 1996 kom de återigen till samma slutsats. Det här är något av en stötesten för svensk pälsdjursuppfödning. Med vetskap om att krav på simmöjligheter skulle utgöra slutet för minkfarmning gör näringen vad de kan för att ifrågasätta minkarnas behov av vatten. Men i en studie som pågick under flera år och publicerades i tidskriften Nature 2001 visade ett forskarteam med professor Georgia Mason i spetsen att minkar är beredda att jobba lika hårt för att få tillgång till vatten som de är för att få mat. Per Jensen, professor i etologi vid Linköpings universitet, summerar deras resultat såhär: ”Trots mer än 70 generationer i fångenskap hade våra minkar ett starkt behov att utföra sina naturliga beteenden, framför allt att simma, och de visade tecken på betydande stress när de inte längre hade denna möjlighet.” 

Djurskyddsbestämmelser och politiska svek  

Sverige har i över tjugo år haft en djurskyddslag som säger att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och så att de får utlopp för sina naturliga beteenden men minkfarmningen ser i princip likadan ut idag som den gjorde i sin begynnelse på trettiotalet.  Den Socialdemokratiska regeringen 2002-2006 föreslog att skärpta krav skulle ställas på minkindustrin. Deras förslag innebar att minkar endast skulle få hållas så att deras behov av att simma, röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och ägna sig åt annan sysselsättning samt av att periodvis vara ensamma kan tillgodoses. Dessvärre röstades det förslaget ner av den borgerliga majoriteten 2006. 

Även under 2011 och 2012 har förslaget från de rödgröna kommit upp för omröstning i riksdagen, men röstats ner. Istället gav regeringen Jordbruksverket i uppdrag att utforma nya regler för minkar som inte ställer så långtgående krav att näringen blir olönsam. Jordbruksverkets nya föreskrifter innebär en rad mycket små förändringar. Istället för att besluta något som faktiskt har visats göra skillnad för djuren – som simvatten – införde de kosmetiska krav på att minkarna ska ha ytterligare en liten leksak, t.ex. ett plaströr, i den minimala buren. De landade också i att så kallade etageburar ska införas – vilket innebär att en liten extra bur ska placeras ovanpå den ursprungliga buren. Det ger minkarna några centimeters galleryta till. 

Stereotypiska beteenden 

Djur som befinner sig i stimulansfattiga miljöer där deras naturliga beteende undertrycks kan svara med att utveckla stereotypier: ”en repetitiv, relativt likformig sekvens av rörelser utan något uppenbart syfte”. Hos minkarna syns detta i form av exempelvis pendling med framkroppen och frambenen, att de cirklar oupphörligt med huvudet och att de springer in och ut ur bolådan. I en svensk studie från Sveriges Lantbruksuniversitet 2004 visade 85 procent av minkarna stereotypier. I studien jämfördes traditionella burar med berikade burar, varav vissa hade vattenbad. Minkarna ägnade den största delen av sin aktiva tid åt vattnet. I den statliga pälsdjursnäringsutredningen angavs att 31-85 procent av minkarna på svenska farmer uppvisar stereotypier – beteenden som aldrig förekommer i det fria. 

Enligt Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap har minkarnas naturliga beteende inte påverkats mycket av sina hundra generationer i fångenskap: ”I jämförelse med andra husdjur har pälsdjuren varit utsatta för domesticering under kort tidsrymd. Graden av domesticering är dock enligt etologerna inte avgörande för djurens välfärd. Djurens beteende påverkas mycket lite av domesticeringen. Det har visats att hundarna idag i grunden har samma naturliga beteenden som för drygt 10 000 år sedan. De olika hundraserna har idag samma beteenderepertoar.” Detta gäller i synnerhet för minken. Under de år som minkar hållits i fångenskap har aveln främst fokuserat på pälsfärg och storlek. Deras tillvaro i frihet utspelas i en oerhört komplex miljö i flera olika element - och står i rak motsats till deras instängda liv i minkfarmens nätbur.  

Avlivning 

Det sista kapitlet i minkarnas liv på farmen är när burluckorna plötsligt öppnas, tjocka handskar träs på människohänder och djuren dras ut ur sina lyor. De trycks in i en roterande låda som fylls på med koldioxid. Koldioxid som bedövning och avlivningsmetod har ifrågasatts från många håll eftersom gasen ger ångest och smärta. ”Koldioxid uppfattas som motbjudande för alla ryggradsdjur som har undersökts (…) Det kan inte rekommenderas som en human avlivningsmetod för någon djurart” skriver EU:s expertgrupp i djurvälfärdsfrågor. I en rapport om pälsdjursuppfödning skriver de dessutom att ”koldioxid inte bör användas på dykande djur som mink på grund av deras förmåga att hålla andan”. 

Minkarna – antingen ett halvår, eller några år om de är avelsdjur – slutar sina dagar i en trumma som långsamt sänker ner dem i medvetslöshet. De har inte fått springa, klättra, simma eller jaga en enda dag i sitt liv.