Kycklingindustrin

Det djur vi brukar kalla kyckling är planetens absolut vanligaste fågel. Runt 70 miljarder kycklingar slaktas varje år i världen. Bara i Sverige dödas 111 miljoner individer årligen för att bli mat (1). Det är djur är en extremt högintensiv industri där djuren betraktas och behandlas som råvaror i en fabrik.

Kycklingarna kallas ofta ”slaktkycklingar” utifrån vad som är syftet med deras liv. Men de är hönsfåglar som härstammar från den röda djungelhönan, precis som fåglarna i äggindustrin. Kycklingarna har kvar samma grundläggande behov och beteenden som sina förfäder, men deras kroppar har förändrats radikalt på grund av avel.

Föräldralösa
Inom kycklingindustrin har främsta avelsmålet sedan mitten av 1900-talet varit snabb tillväxt. Sedan 1960 har tillväxthastigheten ökat med 400 procent (2). Det har gjort att kycklingarna går från gula och duniga små fågelungar till storväxta, ”slaktklara” broilers på fem veckor. De är då dubbelt så stora som sin vilda släkting. På insidan går dock utvecklingen inte lika fort. I själva verket är de föräldralösa ungdomar när de dödas. I vilt tillstånd skulle de ha sökt skydd under sin mammas vingar och stannat i närheten av henne. De skulle ha lärt sig om vad som är ätbart, vad som är farligt och alltid varit redo att krypa in under en vinge. Hönsfåglar vill leva i små flockar, bestående av 10–15 hönor och en tupp. De vill picka i marken, undersöka sin omgivning, sandbada och sova högt upp om natten för att undkomma rovdjur (3).

Föräldradjuren och kläckeriet
Inom kycklingproduktionen kläcks djuren i ett kläckeri. Hanteringen är brutal, vilket Djurrättsalliansen dokumenterat genom att arbeta undercover på ett av Kronfågels kläckerier.  De omkring 55 miljoner kycklingar som Kronfågel slaktar på ett år kläcks på något av deras två kläckerier, varav det som Djurrättsalliansen arbetat på ligger i Skåne. Dagligen kläcks ett stort antal kycklingar i maskiner, för att sen hällas ut på ett rullband och sorteras i hög hastighet. En del kläms, är sjuka eller svaga. Istället för att avliva de skadade direkt lades de i plastbackar där de kippade efter andan, pickade på varandras sår och självdog medan personalen åt frukost. Se mer av dokumentationen – kycklingens första timmar i livet – här.

För att kunna föda fram alla kycklingar består industrin av flera generationer med så kallade avelsdjur. De hönor och tuppar som är föräldrar till kycklingarna i köttindustrin hålls på speciella gårdar och är del av en internationell handelskedja. Det var en del av branschen som var dold för allmänheten fram tills 2023. Då kunde Djurättsalliansen avslöja vilket djurplågeri de så kallade föräldrardjuren utsätts för, även det genom arbete undercover. Föräldradjuren hålls på svältdiet och personalen avlivade djur genom att snurra på dem, stampa på dem eller lämna dem att självdö. 99 procent av alla kycklingar som slaktas i Sverige härstammar från det aktuella företaget Aviagen, även de ekologiska. Läs mer om hur kycklingarnas föräldrar har det här. Uppdrag granskning gjorde programmet ”Kycklingens pris” som baserades på vårt material. Här kan du läsa mer om hur kycklingbranschen och avelspyramiden fungerar, från ”elitdjuren” till den förpackade kycklingen i affären.

Gott om plats?
Kycklingarna som ska bli kött är bara en dag gamla när de sätts in på ett golv inomhus hos en av Sveriges runt 200 kycklinguppfödare. Där kommer de att växa tills de hämtas av slaktbilen efter cirka 35 dagar. Det är en extremt högintensiv miljö. Branschorganisationen Svensk Fågel brukar hävda att svenska kycklingar har gott om plats. Men i djurfabrikerna är golvytan täckt av tiotusentals kycklingar. En enskild kycklinguppfödare har i genomsnitt 100 000 djur per 35-dagars omgång (4) fördelat på några stallar. De flesta skulle nog hålla med om att tränga in jättemånga främmande människor i en stor tom lagerlokal och låsa dörren inte är lika med att de har gott om plats och mår bra. Detsamma gäller självklart även kycklingar. De har behov av att leva i en varierad miljö med möjlighet att gömma sig under buskar och träd, att ha sin lilla flock där de känner och känner igen varandra, att kunna dra sig undan rovdjur högt över marken om natten. I själva verket lever de på ett platt golv, bland tusentals andra. Det är tillåtet för svenska producenter (som är medlemmar i Svensk Fågel, vilket nästan alla är) att ha 36 kilo kyckling på en kvadratmeter (5) vilket betyder runt 20–25 individer. I slutet av uppfödningstiden är det så trångt att det är svårt för dem att röra sig utan att gå på eller in i varandra.

Hälsoproblem
Inte bara trängseln och den fattiga miljön gör det svårt för kycklingarna att röra sig. Deras egen hälsa sätter också ofta stopp för det. Kycklingarna i Sverige utgörs av snabbväxande raser som i årtionden har visat sig ha stora problem med bland annat ben och leder. Förenklat kan man säga att deras tillväxttakt är så extrem att resten av kroppen inte hinner med. Många är halta och ligger ner eller rör sig sparsamt, troligen för att det gör ont. I en svensk studie från 2007 var hela 90 procent halta, vissa så pass att de inte kunde gå (6). I en studie från Danmark år 2018 var 77 procent påverkade i sin förmåga att gå (7). När kycklingarna ligger ner mycket får de också i högre grad hudinflammationer och sår från den smutsiga ströbädden. Andra produktionssjukdomar är sår på fötterna eller att de plötsligt dör på grund av att hjärtat inte heller matchat tillväxttakten. När man reflekterar över skador och sjukdomar på kycklingar är det värt att ta i beaktande att de lever i en tillsluten miljö, utan yttre faror. De är unga och borde vara friska. Men produktionen har tvingat dem att hela tiden balansera på gränsen till vad de biologiskt klarar av. Samtidigt drar deras plågade kroppar in miljarder till kycklingindustrin.

Ekologisk kycklingproduktion
Många lyfter fram så kallade långsamväxande raser och ekologiskt uppfödd kyckling som ett alternativ till de konventionella hybriderna som används, det som vissa kallar turbokycklingar. Ekologisk produktion utgör knappt 1 procent av de kycklingar som föds upp i Sverige årligen (8). Men det går bara att kalla dessa raser för långsamtväxande i relation till de extremt snabbväxande, och välfärdsmässigt är grundproblemen desamma. En nylig undersökning från svenska gårdar med så kallat långsamväxande kycklingar visade t.ex. att två tredjedelar var halta i någon grad (9). På de ekologiska gårdarna hålls djuren i mindre grupper och har tillgång till en rastgård utomhus, men de hålls fortfarande över tusen individer på samma yta (9) i en miljö som är mycket begränsad. De kommer från samma kläckerier och slaktas på samma sätt som konventionellt uppfödda kycklingar.

Slakt
Vid fem veckors ålder kör en maskin, en så kallad kycklingskördare, in i den stora hallen med djur. De packas automatiskt i lådor och transporteras till slakteriet. På vissa ställen packas de manuellt. År 2023 kasserades över 4 miljoner kycklingar i samband med slakt (1). Det innefattar de som dött på transportbilen och de som hade sjukdomar och skador som gjorde kropparna oätliga (4). Hur många som dött eller avlivats under själva uppfödningstiden finns det inte officiella siffror på. Transporten och hanteringen inför och efter är mycket stressande för djuren och det är vanligt att djur kläms eller skadas (10). År 2019 framkom det att 1800 fåglar per dag inkom till ett av Sveriges kycklingslakterier med brutna vingar (11). Omfattningen av individer som blir skadade eller slängs avslöjar hur lite en enskild individ är värd i industrin; både etiskt och ekonomiskt.

Kycklingar i Sverige bedövas inför slakt med antingen elektricitet eller koldioxid. Vid elbedövning hängs de upp i fötterna och körs på ett rullband genom ett strömförande vattenbad, en metod som EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet redan 2004 rekommenderade utfasning av eftersom den är plågsam och osäker (12). En stor andel av svenska kycklingar slaktas på Kronfågels slakteri som gasar djuren innan de får halsen avskuren. Det är en metod som anses medföra mindre lidande än elektricitet eftersom djuren inte hängs upp och ner innan och inte riskerar en elstöt på kroppen. Men koldioxid ger upphov till kvävningskänslor och panik och är kraftigt retande för slemhinnorna. Inom grisslakten exponeras djuren snabbt för hög koncentration gas, vilket är garanterat mycket plågsamt. Läs mer om grisindustrin här. I kycklingarnas fall ökar koncentrationen successivt med tanken att de ska vara avtuppade innan de känner av gasen. Trots detta har studier visat att det ger upphov till andnöd och att de försöker undkomma situationen (13).

Många individer
Kycklingar är många och utbytbara i djurindustrin. Men att vara många till antalet gör inte upplevelsen för den enskilda mindre. Var och en av kycklingarna som har smärta i sina ben, som försöker navigera i stressen bland tusentals andra stressade, som lyfts upp av gummifingrar och trycks ner i en transportlåda, känner det. Var och en som huttrar i en ankomsthall på slakteriet, som tippas ut på ett rullband, som hängs upp i fötterna upplever det. Hon eller han känner smärtan, rädslan, kylan, värmen, stressen, försöker förstå vad det är som händer. Precis som vilket annat djur som helst skulle ha gjort. Och inte minst: var och en av dem har en inneboende vilja att fortsätta leva. Det är en grundläggande vilja för alla djur, inklusive människan.

Kyckling är vardagsmat för många men det har en extremt mörk baksida för djuren det drabbar. Och det finns bara ett sätt att veta att man inte direkt orsakar dessa djurs lidande och död. Det är att välja bort dem från tallriken och välja vego istället. Ett sätt att underlätta en sådan omställning kan vara att testa Veganutmaningen.