Från grisar till produkter
I Sverige dödas runt 2,5 miljoner grisar varje år för att bli kött. Majoriteten av alla grisar lever hela sina liv instängda i grisfabriker, hänvisade till en kal miljö på hårda betonggolv. Ju större de växer sig, desto mindre plats får de. En gris i Sverige har mindre än en kvadratmeter att leva sitt liv på – standard är att tio grisar delar på en box på nio kvadratmeter. Vid sex månaders ålder, när de väger runt hundra kilo och egentligen är i början av sina liv, skickas de till slakt.
För de nyfikna grisarna är den stimulansfattiga miljön en mardröm. Sysslolösheten leder till frustration, som i sin tur leder till störda beteenden. Det är exempelvis inte ovanligt att grisar biter på varandras svansar och öron.
Suggorna är de som producerar råvaran i grisfabriken: kultingarna. Målet är att de ska föda så många ungar som möjligt och spendera så lite tid som möjligt obefruktade. Eftersom aveln har gett så stora kullar är det en del som föds svaga och som har svårt att hitta en spene i konkurrensen. Nästan en femtedel av alla smågrisar dör innan de separeras från sin mamma.
Kultingarna tas från sin mamma redan efter fyra veckor för att suggan ska kunna bli dräktig igen. Hon insemineras igen några dagar efter separationen, medan hennes ungar får klara sig själva i den så kallade tillväxtavdelningen, en kal box utan sin främsta värme- och matkälla. De kommer att flyttas ytterligare en gång, till slaktsvinsstallen. Där spenderar de sina sista månader i livet och vid ett halvårs ålder skickas de till slakt. För de flesta är det första gången i livet som de är kommer utanför grisfabriken när de tvingas upp på en lastbil och körs till slakteriet.
Olika uppfödningsfabriker
Det finns olika typer av grisuppfödningar. En del grisuppfödare har enbart suggor och deras kultingar, så kallade smågrisproducerande besättningar. När smågrisarna har växt till sig och blivit ungefär tre månader gamla säljs de till så kallade slaktsvinsbesättningar. Där har grisuppfödaren bara grisar som är tre-sex månader gamla grisar, så kallade slaktsvin. En del grisuppfödare har suggor, smågrisar och slaktsvin vilket kallas integrerad produktion. Där lever grisarna hela sina liv, från födsel tills att de transporteras till slakt. Ett fåtal uppfödningar har enbart grisar som används för avel. Det finns även så kallade suggpooler, som består av suggnav och satellitbesättningar. Under tiden suggorna är dräktiga eller då de betäcks lever de i suggnavet. En tid innan hon ska föda sina kultingar transporteras hon till en satellitbesättning, där hon sedan blir kvar tills hon har fött ungarna och de har tagits ifrån henne. Då skickas hon tillbaka till suggnavet igen för att återigen bli dräktig.
Den första tiden
Kultingarna kommer till världen direkt på hårda betonggolv, och de kommer att leva och dö utan att någonsin ha upplevt något annat. Enligt lag ska alla grisar, men framför allt suggor som snart ska föda, ges tillgång till ”strö av halm eller annat jämförbart material”. Vilda grisar som ska föda bygger ett avancerat bo av grenar och mossa, så välisolerat att det håller en temperatur på 20 grader även om grisarna föds på vintern. Även hos hårt avlade suggor i grisindustrin finns en stark instinkt att bädda och bygga ett bo inför sin förlossning och för sina kultingar. Detta är en av anledningarna till att de ska ges tillgång till halm att bygga med – något som våra besök påvisat inte följs på svenska grisfabriker.
För att öka produktionen har man avlat fram suggor som föder onaturligt stora kullar, uppemot femton kultingar i en kull mot det naturliga på runt fem. Det leder till en hård konkurrens kring mat och värme, och i snitt en till två kultingar i varje kull dör innan de blivit fyra veckor. Trots det är ekvationen lönsam för grisproducenten.
När griskultingarna bara är en månad gamla tas de ifrån sin mamma, så att hon ska kunna insemineras igen. Naturligt diar grisar i fyra månader, och lever i nära kontakt med sin mamma mycket längre än så. I grisfabrikerna sätts kultingarna i så kallade tillväxtsboxar där de lever tills de är omkring tre månader gamla.
”Slaktsvinsstadiet”
När grisarna är tre månader gamla och väger cirka 25 kilo klassas de som slaktsvin. De grupperas med andra grisar av samma vikt, där en box på nio kvadratmeter kan rymma tio individer. De får leva i dessa boxar i ytterligare omkring tre månader innan de skickas till slakt, vid en vikt på över 100 kilo. Man har avlat grisar för en extremt snabb tillväxt, något som riskerar att ge djuren problem med bland annat smärta i ben och leder.
Det är inte bara trångt i slaktsvinsstallet, det är också smutsigt, bullrigt, och oerhört dålig luftkvalitet. Var tionde gris har problem med luftvägsinflammationer på grund av ammoniak och damm, och då lever de ändå bara sex månader. Grisar, som är mycket renliga djur – och som, om de får välja, håller sin toalettplats långt ifrån mat och sovplatser – tvingas leva i sin egen avföring.
Beteendestörningar
I grisfabriken har grisarna det oerhört tråkigt. De har absolut ingenting att sysselsätta sig med mellan de två-tre måltiderna om dagen, och frustrerade och uttråkade skadar de varandra med ständiga slagsmål. De flesta grisar har sår någonstans på kroppen, riv- och bitskador som inte sällan utvecklas till bölder.
Understimulerade djur, liksom människor, drabbas av ångestliknande symptom, depressioner och beteendestörningar. Vissa grisar blir apatiska av den kala miljön i köttfabrikerna. De sitter då och stirrar framför sig med tom blick, andra utvecklar stereotypa beteenden som att bita på gallren. Det förekommer att grisar skrapar sina trynen blodiga mot betonggolvet i desperata försök att få göra det trynen är till för – böka i jord. Grisar biter av varandra svansar och öron i sin desperata jakt på något att göra.
Aveldjurens liv
De enda grisar som blir äldre än sex månader är de som ska användas för avel. Suggorna finns ute på de gårdar som har smågrisuppfödning, medan galtarna finns på särskilda avelsstationer.
En avelssuggas liv går ut på att vara dräktig, föda så många ungar som möjligt och sedan skiljas från dem efter bara en månad. Sedan upprepas processen; insemination – dräktighet – födsel – digivning – ungarna tas bort. Många suggor får liggsår för att hon ligger på hårt underlag i kombination med att hon ger di. De flesta suggor görs dräktiga genom insemination. Galtar kan finnas ute på gårdarna men bara med syftet att stimulera suggorna att komma i brunst. Dessa galtar lever ensamma i små boxar och har mycket torftiga liv. På avelsstationerna hålls galtar som pumpas på sperma, men som aldrig får träffa en sugga.
Suggorna får leva så länge de föder tillräckligt många ungar och är tillräckligt friska för att vara lönsamma, i medeltal knappt fem år. Deras kött är inte mycket värt på marknaden, och det blir allt vanligare att svenska suggor skickas utomlands för slakt, bland annat till Tyskland där slakterierna betalar någon krona mer per kilo.
Transporter
De flesta grisar transporteras två gånger under sitt liv: från uppfödningsgården till slaktsvinsgården, och sedan därifrån till slakteriet. Många suggor transporteras mellan gårdarna i en så kallad suggpool flera gånger om året. Varje år skadas eller dör runt 14 000 grisar under transporter i Sverige. Hos Scan med flera förminskas siffran med att det inte är många promille av det totala antalet, men det spelar knappast någon roll för den enskilda individen. Ofta blandas grisarna med främlingar i de trånga bilarna, vilket leder till slagsmål. En annan vanlig orsak till skador och dödsfall är överhettning.
Många konsumenter låter sig förledas av idylliska begrepp som ”närproducerat” – som om betongfabriker bara fanns någon annanstans. Men att grisen fötts upp i samma län som affären som säljer dess kött betyder inte att den inte transporterats tvärs över landet för att slaktas eller att dess levnadsförhållanden varit bra.
Slakt
Det vanligaste tillvägagångssättet är att grisarna motas in i en slags hiss som leder ner i ett koldioxidschakt. Grisarna tvingas att andas in gasen, vilket är mycket smärtsamt samt framkallar kvävningskänslor. Total panik utbryter i den trånga hissen. Efter någon minut är grisarna medvetslösa och hängs upp i ena foten på ett rullband. En slaktare skär ett djupt sår i halsen på varje medvetslös gris, vilket gör att de blöder till döds. Sedan skickas kroppen in i skållkaret för att göras ren, pälsen bränns bort med eld, griskropparna klyvs och styckningsprocessen påbörjas. Snart går grisarna inte att känna igen.