Livet på minkfarmernaDet är juni månad och vi zoomar in på en av Sveriges minkfarmer. Gräset utanför skuggskjulen, där minkarna lever instängda i burar, är nedtryckt av gödsel. Många av burarna är än så länge tomma men i andra råder febril aktivitet. Farmens tusentals avelshonor har fått ungar i maj och i varje bur hålls nu en hona instängd med sina valpar. Burarna är små och gjorda av nät. Sedan 2017 är det krav på så kallade ”etageburar” vilket innebär att det till varje bur finns en lite mindre bur uppe på ”standardburen”. Till varje bur finns även en liten bolåda som fungerar som lya. Flera av valparna ligger hoptryckta, det pips och skriks ur högen. Andra tränger sig ut och in ur bolådan, klättrar på väggarna och trampar genom burens nätgolv. Ett klirrande ljud hörs när deras tassar möter nätgolvet.
Avelsdjuren
Minkar som används till avel bor ensamma i varsin bur förutom under tidig sommar då honorna har sina ungar hos sig. Livet är ett monotont mönster. Två gånger om dagen kommer foodtrucken och en grötliknande mix av fisk- och slaktavfall placeras på gallerburens tak. Det finns ingenting annat för minkarna att göra i buren än att äta, dricka och sova. Men med vintern kommer hungern. Minkhonorna får ransonerad tilldelning av mat under vintermånaderna för att ”flushas” några veckor innan parning i mars. Det innebär att de plötsligt får obegränsat med mat – ett knep som gör att fertiliteten ökar.
Minkvalparnas första tid på farmen
I maj föder honan en kull på i snitt fem valpar. Små, nakna och blinda växer de upp under åtta veckor beroende av sin mammas omsorg, men omkring 20 procent dör innan avvänjning. Ibland biter honan dem till döds i frustration, vissa fastnar i nätgolvet, andra fryser ihjäl eller drabbas av sjukdomar. En del dör av sekundärinfektioner efter bitskador orsakade av syskon i samma bur. Djuren har ingen chans att gå undan eller kommunicera normalt i buren och skadorna blir allvarliga. I vissa kullar är en särskild minkvalp extra utsatt för de andras attacker. Veckor av upprepade bitskador och uppfläkta sår slutar inte sällan med döden.
Lever enbart för att dödas
De minkvalpar som överlever separeras från sin mamma efter cirka två månader och då sätts de i egna burar där de enligt lagstiftningen ska hållas två och två. I ytterligare fyra månader lever minkarna i de minimala burarna och vardagen består enbart av trängsel, stress och frustration. Det sista kapitlet i minkarnas liv på farmen är när burluckorna plötsligt öppnas, tjocka handskar träs på människohänder och djuren dras ut ur sina lyor. De trycks in i en sluten box eller en roterande trumma som fylls på med koldioxid. Koldioxid som bedövning och avlivningsmetod på grisar och fiskar har ifrågasatts från många håll eftersom gasen i höga koncentrationer ger ångest och smärta. Samma sak gäller för minkar. EU:s expertgrupp skriver till exempel att ”koldioxid bör inte användas på dykande djur som mink på grund av deras förmåga att hålla andan”. Det bekräftas av en senare rapport om avlivning av djur från 2004: ”Koldioxid uppfattas som obehagligt för alla ryggradsdjur som har undersökts. (…) Det kan inte rekommenderas som en human enda avlivningsmetod för någon djurart”. Minkarna slutar sina dagar i en trumma som långsamt dödar dem. De har inte fått springa, klättra, simma eller jaga en enda dag i sitt liv. Minkarna är ett halvår gamla när de gasas ihjäl. För avelshonorna gäller två till tre år med nya kullar innan de också dödas och flås för att bli kragar, kappor eller detaljer på klädesplagg. I Sverige finns det i dagsläget ett 20-tal minkfarmer där omkring 442 500 minkar dödas årligen.
Det är juni månad och vi zoomar in på en av Sveriges minkfarmer. Gräset utanför skuggskjulen, där minkarna lever instängda i burar, är nedtryckt av gödsel. Många av burarna är än så länge tomma men i andra råder febril aktivitet. Farmens tusentals avelshonor har fått ungar i maj och i varje bur hålls nu en hona instängd med sina valpar. Burarna är små och gjorda av nät. Sedan 2017 är det krav på så kallade ”etageburar” vilket innebär att det till varje bur finns en lite mindre bur uppe på ”standardburen”. Till varje bur finns även en liten bolåda som fungerar som lya. Flera av valparna ligger hoptryckta, det pips och skriks ur högen. Andra tränger sig ut och in ur bolådan, klättrar på väggarna och trampar genom burens nätgolv. Ett klirrande ljud hörs när deras tassar möter nätgolvet.
Avelsdjuren
Minkar som används till avel bor ensamma i varsin bur förutom under tidig sommar då honorna har sina ungar hos sig. Livet är ett monotont mönster. Två gånger om dagen kommer foodtrucken och en grötliknande mix av fisk- och slaktavfall placeras på gallerburens tak. Det finns ingenting annat för minkarna att göra i buren än att äta, dricka och sova. Men med vintern kommer hungern. Minkhonorna får ransonerad tilldelning av mat under vintermånaderna för att ”flushas” några veckor innan parning i mars. Det innebär att de plötsligt får obegränsat med mat – ett knep som gör att fertiliteten ökar.
Minkvalparnas första tid på farmen
I maj föder honan en kull på i snitt fem valpar. Små, nakna och blinda växer de upp under åtta veckor beroende av sin mammas omsorg, men omkring 20 procent dör innan avvänjning. Ibland biter honan dem till döds i frustration, vissa fastnar i nätgolvet, andra fryser ihjäl eller drabbas av sjukdomar. En del dör av sekundärinfektioner efter bitskador orsakade av syskon i samma bur. Djuren har ingen chans att gå undan eller kommunicera normalt i buren och skadorna blir allvarliga. I vissa kullar är en särskild minkvalp extra utsatt för de andras attacker. Veckor av upprepade bitskador och uppfläkta sår slutar inte sällan med döden.
Lever enbart för att dödas
De minkvalpar som överlever separeras från sin mamma efter cirka två månader och då sätts de i egna burar där de enligt lagstiftningen ska hållas två och två. I ytterligare fyra månader lever minkarna i de minimala burarna och vardagen består enbart av trängsel, stress och frustration. Det sista kapitlet i minkarnas liv på farmen är när burluckorna plötsligt öppnas, tjocka handskar träs på människohänder och djuren dras ut ur sina lyor. De trycks in i en sluten box eller en roterande trumma som fylls på med koldioxid. Koldioxid som bedövning och avlivningsmetod på grisar och fiskar har ifrågasatts från många håll eftersom gasen i höga koncentrationer ger ångest och smärta. Samma sak gäller för minkar. EU:s expertgrupp skriver till exempel att ”koldioxid bör inte användas på dykande djur som mink på grund av deras förmåga att hålla andan”. Det bekräftas av en senare rapport om avlivning av djur från 2004: ”Koldioxid uppfattas som obehagligt för alla ryggradsdjur som har undersökts. (…) Det kan inte rekommenderas som en human enda avlivningsmetod för någon djurart”. Minkarna slutar sina dagar i en trumma som långsamt dödar dem. De har inte fått springa, klättra, simma eller jaga en enda dag i sitt liv. Minkarna är ett halvår gamla när de gasas ihjäl. För avelshonorna gäller två till tre år med nya kullar innan de också dödas och flås för att bli kragar, kappor eller detaljer på klädesplagg. I Sverige finns det i dagsläget ett 20-tal minkfarmer där omkring 442 500 minkar dödas årligen.
