Mjölkindustrin

Mjölkindustrin i Sverige, även ekologisk, bygger på att det föds kalvar som tas från sina mammor för att mjölken istället ska kunna säljas till människor. All mjölkproduktion innebär att kor först utnyttjas systematiskt för att sedan bli till kött. Även kalvar dödas för köttets skull i mjölkindustrin som i praktiken är en del av köttindustrin.

Separationen mellan ko och kalv är mjölkindustrins premiss
Kor som utnyttjas i mjölkproduktion insemineras med sperma från genetiskt utvalda tjurar. Målsättningen är att de ska föda en kalv om året för att hålla mjölkproduktionen på en konstant hög nivå. De mjölkas även under dräktigheten. När korna fött sin unge efter nio månaders dräktighet producerar de nämligen mjölk av precis samma anledning som människor (och andra däggdjur): för att det nyfödda barnet ska få mat.

Om de själva kunde välja skulle kalven dia så länge mamman tillåter, ofta i 7–10 månader (1). Kalvarna skulle successivt äta mer och mer gräs och avvänjningen skulle därför ske gradvis. Om korna och kalvarna fått välja skulle de ofta behålla starka band till varandra och leva i stabila, sociala grupper med släktingar och vänner. Studier av mer frilevande kor och kalvar har visat att de fortsätter ty sig till varandra även efter att ungarna blivit vuxna (2).

I mjölkindustrin tas kalven istället från sin mamma redan inom ett dygn efter födseln och ges därför ingen chans att dia. Den lilla nyfödda ungen får ofta bara slickas ren av kon, sen lyfts han eller hon iväg medan kon hålls undan. Det kan räcka med fem minuter för att ett band ska utvecklas mellan ko och kalv, som gör att kon känner igen sin unge efter 12 timmar (3). Även kor som separerats från sin kalv direkt efter förlossningen är motiverade att komma in till dem och nosa och slicka dem, så långt som tio veckor senare (4).

Livet för kalvarna och ungdjuren
När kalvarna tas från sina mammor placeras de i en ensambox. Det är en plasthydda utomhus (kallas kalvhydda) eller en box inomhus som får vara så liten som 1,5 kvadratmeter (5). Där får de, enligt svensk lagstiftning, leva i upp till två månader. Kalvarna får mjölkersättning eller helmjölk ur hink med gummispenar och har ingen kontakt med vare sig sin mamma eller andra vuxna djur. Så småningom flyttas de ihop i större boxar med andra jämngamla kalvar. År 2022 dog 4,7 procent av kalvarna under de första sex månaderna i livet (6).

Bara några veckor gamla utsätts majoriteten av kalvarna för ett rutinmässigt ingrepp som kallas avhorning. Hornanlagen bränns bort med ett hett brännjärn så att kalvarna inte utvecklar horn. Ingreppet sker vanligtvis under sedering, lokalbedövning och allmän smärtlindring, men området kan vara känsligt flera dagar efteråt. I vissa fall fungerar sederingen och bedövningen inte fullt ut. Kalven förblir delvis vaken och kan rycka till av obehag. Avhorning minskar risken för att djuren skadar varandra i de trånga stallarna men också risken för att de skadar människor om de skulle göra motstånd. Avhorning och andra metoder som försvårar för korna, tjurarna och kalvarna att göra motstånd är inbyggda i produktionsmodellen. Metoder till för att minska kostsamma avbrott i produktionen.

En del mjölkproducenter föder själva upp kalvarna, andra säljer framför allt tjurkalvarna vidare till en ungdjursuppfödning, ofta när de är runt fyra veckor gamla. Där lever de fram tills dess att de slaktas, vilket ofta är vid cirka 1,5 års ålder men ibland tidigare (7). Vissa kalvar som föds är korsningskalvar mellan så kallade “köttraser” och “mjölkraser” som är skapade för att öka gårdarnas ekonomiska avkastning då dessa har ett högre slaktvärde. Majoriteten av kvigorna (kalvarna som är honor) stannar på ursprungsgården. De är runt 15 månader gamla när de insemineras för första gången (8). Efter att de fått sina första kalvar nio månader senare utnyttjas de, liksom sina mödrar, i mjölkproduktionen. Varje dräktighet i mjölkindustrin är planerad och varje kalv är resultatet av mänsklig design.

Många människor som får veta att kor och kalvar separeras i mjölkindustrin reagerar negativt (9) och det finns en allt högre opinion emot detta. Tidigare var bestämmelserna för KRAV-produktion att ko och kalv skulle gå tillsammans i tre dygn men stressen hos korna vid separationen blir tydligare ju längre de hinner knyta an till sin kalv (10) vilket bland annat märks genom att de råmar mer. Istället för att då låta kor och kalvar vara tillsammans så länge de önskar så tas kalvar idag från sina mammor redan efter ett dygn även i den KRAV-märkta mjölkproduktionen. Korna kan visa sin frustration över att separeras från sina kalvar genom att vanka av och an i boxen, råma efter sina ungar och nosa på marken där kalven har legat (11).

Gömd eller övergiven?
I naturligt tillstånd har kon noggrann uppsikt över sin kalv. Ibland påstås det från mjölkindustrins håll att kalvar inte påverkas av att växa upp i ensambox eftersom kor är så kallade ”gömmare”. I ett mer naturligt tillstånd skulle kalven gömt sig undan faror, medan kon själv skulle betat en bit därifrån. Kalven skulle därmed ligga still helt ensam. Men det går inte att jämföra att växa upp moderlös och isolerad i ett mycket litet utrymme med att växa upp under överinseendet av en mamma som återvänder för att ge di, slickar en och håller koll på faror. När kalven efter några dagar har växt till sig följer hon eller han med kon tillbaka till flocken, håller sig nära henne när hon betar och börjar även själv att äta gräs efter ett tag. Forskning har också visat att separationen från mamman inom mjölkindustrin påverkar kalvars sinnestillstånd negativt (12). Exempelvis låter de mer, uppvisar mer aktivitet och har svårt att komma till ro och vila (13).

Kor som inte får ge di och kalvar som inte får dia har högre nivåer av stresshormonet kortisol i blodet än de som får dia (14, 15). Kalvar som inte får dia utvecklar också onormala sugbeteenden i högre grad (16). De slickar och suger på varandra och omgivningen eftersom de inte fått sitt starka sugbehov tillfredsställt. Kalvar växer också snabbare om de får dia och vara med sin mamma (16) och de har bättre sociala färdigheter när de blir äldre (10).

Strukturomvandlad industri
I Sverige finns det runt 2500 gårdar där kor hålls för mjölkproduktion och runt 300 000 så kallade “mjölkkor” (17). Kor som utnyttjas i mjölkproduktion definieras nämligen ofta utifrån sitt syfte i industrin. Totalt antal individer i mjölkindustrin är dock drygt dubbelt så många om en räknar in alla individer (17). Industrin har genomgått en strukturomvandling från många små gårdar till ett färre antal, som dock är större. Det genomsnittliga antalet kor per gård är idag 113 stycken (18) men många gårdar har över 200 djur och den vanligaste besättningsstorleken är 200–499 djur (17). I takt med denna strukturomvandling har den svenska mjölkindustrin blivit alltmer sammanflätad med den globala djurekonomin – svenska och globala mjölkföretag har slagits samman och exporten av mjölk och mejeriprodukter har ökat (19).

En femtedel av de svenska gårdarna är av äldre typ, där både kor och ungdjur står uppbundna, med en snara runt halsen dygnet runt. De kan inte vända sig, gå, klia sig eller interagera med varandra på ett normalt sett. Övriga gårdar är så kallade lösdrifter, vilket betyder att korna går omkring lösa i en hall inomhus. I lösdrifterna hålls ofta många kor på liten yta och de har ett väldigt begränsat utrymme att röra sig på. Korna rör sig endast fram och tillbaka mellan ligghall, foderbås och mjölkningsmaskin.

Det totala antalet kor är färre men mjölkproduktionen per ko har mer än fördubblats sedan 1975 (20) främst genom att aveln har inriktats på att skapa kor som producerar stora mängder mjölk. Idag producerar en ko sex till tio gånger mer mjölk än vad en kalv kan dricka (21). Den höga produktionen sliter på kroppen och får stora konsekvenser för kornas hälsa. De två vanligaste sjukdomarna korna drabbas av är juverinflammation och kalvningsförlamning (6). Idag slaktas kor i genomsnitt vid fem års ålder, trots att de egentligen skulle kunna bli runt 20 år. Orsaken till att de dödas är exempelvis sjukdomar och tillstånd som delvis kan kopplas till hög mjölkproduktion, så som juverinflammation eller hälta (smärta i ben och leder). De dödas även av anledningar som att de inte blir dräktiga som planerat (22) och att de av andra orsaker inte längre är ekonomiskt lönsamma för industrin.

Men mjölkproduktionen i sig innebär också en ruljans på individer. Dagens svenska mjölkindustri präglas av storskalighet, globalisering, effektivitet och rationalisering. Industrin strävar efter maximal avkastning och att alla individer som föds i industrin ska ha en uppgift som lönar sig ekonomiskt. Detta innebär att kvigkalvarna som föds successivt ersätter sina mödrar som istället går till slakt.

Beteskravet
I mjölkindustrins reklam vilseleds konsumenter att tro att det alltid är grönska och vila i hagen för de svenska mjölkkorna – och om kor får välja tillbringar de gärna stor del av sin tid med att beta tillsammans med sin flock. Enligt djurskyddsförordningen ska kor gå ut på bete under sommartid, men reglerna säger egentligen bara att de ska få vara ute 6 timmar om dagen i 2-4 månader om året beroende på vilken region i Sverige det gäller (23). Resten av tiden lever korna inomhus. När det kommer till tjurar och kalvar finns det inget krav på att de ska få gå ute. Därför tillbringar de flesta av hankön i mjölkindustrin hela sina liv inomhus (först i kategorin kalv och sen i kategorin tjur). Ungdjur som väger över 600 kg och hålls i gemensambox behöver enligt regelverket inte ha mer än 2,6 kvadratmeters yta att röra sig på per individ (24) och ofta står de på spaltgolv – ett golv med springor – för att gödslet ska trampas ned.

En statlig utredning för att öka animalieproduktionens konkurrenskraft har dessutom föreslagit att beteskravet ska slopas helt även för korna, något som välkomnas av bland andra Lantbrukarnas Riksförbund (25). Argumentet för att avskaffa beteskravet är att korna idag i allt lägre grad hålls uppbundna och att de därför inte skulle ha behov av att komma ut när de kan gå omkring inne i lösdriftshallar. Men framför allt handlar det om att betet hindrar stora gårdar från att bli ännu större, eftersom det blir svårt att tillgodose kravet på tillräckligt mycket omkringliggande mark. Att man måste släppa ut korna är alltså en bromskloss för ökad storskalighet i mjölkproduktionen.

Förutom att bete har en klar positiv effekt på den fysiska hälsan – som exempelvis bättre klövhälsa, mindre hälta (26, 23) och ökad muskulatur så ger det större möjlighet att utföra naturliga beteenden (23). Ju större hage korna har desto längre rör de sig spontant (23). Kor går gärna flera kilometer på en dag och utforskar sitt betesområde (23). Bara för att livet i lösdrift är bättre än att stå helt fastbunden dygnet runt så är det inget härligt liv för en ko. Det innebär att leva inomhus, på ett hårt och ofta halkigt golv. Det innebär begränsad rörlighet, att sova på (i bästa fall) en gummimatta, att inte få vandra, springa eller vila på en avskild plats. Det innebär också att – som i all mjölkproduktion – ständigt pressas till högre produktion samt att kroppen utsätts för nya dräktigheter, förlossningar och separationer.

​​Med tanke på att betet redan idag är ytterst begränsat och att branschen kämpar för att slippa beteskravet är det ironiskt att ett av den svenska mjölkindustrins främsta argument är att kor i Sverige får komma ut och håller landskapen öppna. Mjölkindustrin har dessutom höga metangasutsläpp som är en av de främsta bidragande orsakerna till klimatförändringarna (27). På så sätt bidrar djurindustrins massproduktion av vissa arter, såsom kor, inte bara till lidande för dessa individer utan även till en massutrotning av andra vilda arter. Det är dock inte korna själva som är orsaken till hållbarhetsproblemen utan människans exploatering av dem (28).

Därtill används så kallade ”kosläpp” och gårdsbesök som en marknadsföringsstrategi för att sprida en nostalgisk bild av svenska mjölkgårdar i motsats till den globalisering, effektivisering och rationalisering som industrin faktiskt genomgår (19). Under kosläppen visas ofta bara utvalda delar av industrin upp, liksom utvald information (19). Besökarna möter kor som glatt skuttar ut på grönbete men att de är så glada just för att de hålls instängda större delen av året är det inte alla som tänker på.

Slakten
Alla kor, kalvar och tjurar inom mjölkproduktionen möter samma öde tillslut. Det är att slaktas för att bli kött. Runt 65 % av det nötkött som produceras i Sverige kommer just från kor som först utnyttjats som mjölkproducenter samt deras kalvar (29). Enligt en intervjustudie med 70 forskare från 23 olika länder med expertis inom välfärd för nötkreatur är välfärden sämre för både kor och kalvar i de vanligaste systemen av mjölkproduktion jämfört med de vanligaste systemen för köttproduktion (30). Detta beror på att dessa individer används både för mjölk och kött vilket orsakar separation mellan kor och kalvar samt många hälsoproblem hos korna till följd av aveln som inriktats på hög mjölkproduktion (30).

Därmed motsäger studien en vanlig föreställning om att det, ur ett etiskt perspektiv, är bättre att dricka mjölk än att äta kött. Både kött- och mjölkindustrin innebär att djuren utsätts för lidande och tillslut dödas för sitt kött. I praktiken är det dessutom en och samma industri.