Grisindustrin

Råvaran i grisindustrin är den lilla kultingen. Han eller hon ska förvaras, äta och växa under sex månader, för att då slaktas och bli kött. Mamman, suggan, insemineras för att föda kull efter kull, tills hon också skickas till slakt. Djurrättsalliansen har vid flera tillfällen granskat grisindustrin och kunnat avslöja djurens verklighet. Grisar som föds upp till kött i Sverige lever ett kort, stimulansfattigt liv och de dör en plågsam död.

Bakgrund och naturligt beteende
De runt 2,5 miljoner grisar som årligen föds upp och slaktas i Sverige (1) härstammar alla från vildsvinen. Till viss del har utseendet och andra egenskaper förändrats under de årtusenden som grisar har levt nära människan, inte minst sedan den industriella grishållningen tog fart med mer systematisk avel. Men i grunden är det samma djur. Dagens slaktsvin har kvar sina ursprungliga beteenden och behov – de är lika mycket grisar som sina förfäder.

En del av grisars karaktär kanske kan förklaras med hur de tagit sig fram genom historien. De är allätare och opportunister som blivit mästare på att överleva genom uppfinningsrikedom, intelligens och nyfikenhet. De har utvecklats genom att pröva att äta lite här och lite där, undersöka med trynet, nosa, smaka.

Grisar i vilt tillstånd tillbringar en stor del av sin vakna tid bökandes och betandes. De lever i små familjegrupper bestående av några suggor, deras ungar och en galt. De gillar att vila och beter sig som livsnjutare när de får chansen. Vid varmt väder behöver de svalka sig och då vill de gärna göra det i ett gyttjebad, som ger skydd mot solen.

Bonden i skolan, ett reklammaterial från Lantbrukarnas riksförbund som riktar sig till svenska skolbarn, uttrycker det såhär: ”Grisar är smarta och snälla djur. De är flockdjur och vill göra allt tillsammans, som till exempel att äta och sova. Bökbeteendet är också väldigt starkt och de är suveräna på att använda trynet till att plocka upp saker ur jorden (2).”

Tyvärr är människan varken smart eller snäll i sin relation till grisarna.

Smågrisar och suggan
Svensk grisindustri bygger på att suggor insemineras och föder kullar med kultingar. Ungarna kommer till världen på betongen i en grisningsbox, där de lever den första tiden med sin mamma. De diar henne och värmer sig på henne. En del kommer dock att svälta ihjäl eller bli klämda under suggan. Sverige har en hög smågrisdödlighet där mellan 15–20 procent (3) av kultingarna dör under den första månaden. Suggorna är avlade till att föda så många ungar som möjligt vilket innebär kullar på runt 15–16 kultingar (4). Men de har bara 12–14 spenar och när kultingarna föds väljer de ofta ut en spene som de sen håller sig till. Det kan göra att vissa nyfödda hamnar utanför. Ibland flyttas de till en annan sugga men ibland får de inte tillräckligt med mat. De svälter, blir svaga och flyttar sig heller inte lika lätt när mamman ska lägga sig ned.

När grisarna är runt en månad gamla flyttas de abrupt från sin mamma. Om djuren fick välja själva skulle avvänjningen från mjölk och mammans trygghet och värme ske successivt och avslutas vid 13–25 veckors ålder (5). I grisindustrin byter de miljö och huvudsakligt foder från en dag till en annan, vilket kan ge upphov till både beteendestörningar som att de börjar suga på varandra, och till diarré.

Rent ekonomiska skäl ligger bakom den tidiga avvänjningen eftersom en sugga blir brunstig igen kort efter att hon separerats från sina ungar. Ju tidigare hon tas från dem, desto snabbare kan hon insemineras igen. Antal kullar och hur många kultingar en sugga föder per år är ett av nyckeltalen inom grisindustrin. I Sverige ligger genomsnittliga siffran per sugga på 2,24 kullar (3). Eftersom hon är dräktig i nästan fyra månader, och diar varje kull i ungefär en månad, förstår man att hennes liv innebär en ständig reproduktion. Det är en hård fysisk påfrestning och många suggor är utslitna efter några år.

Livet på betong
97 procent av alla grisar i Sverige föds upp inomhus (6). Trots att det är väl kartlagt vad som är viktigt för dem och att djurskyddslagen säger att djur ska kunna bete sig naturligt, gäller det inte i grisproduktionen. Utrymmet djuren lever på är mycket litet – standardmåttet är att varje gris har runt 0,9 kvadratmeter var att röra sig på. De är oftast instängda tio grisar i en box på nio kvadratmeter (7). På den ytan ska de kunna äta, sova, socialisera, dra sig undan, böka, beta, undersöka, gyttjebada när det är varmt, gräva ner sig när det är kallt och göra allt annat som en gris kan hitta på. Det går naturligtvis inte. Det finns ingenting att göra i boxen. I bästa fall får de en skopa halm om dagen som de snabbt äter upp. Golvet är av betong. De får aldrig komma ut, utan står där, i stress och tristess, tills dagen de körs till slakt. De stora slaktsvinsgårdarna har flera tusen grisar. De som är i topplistan produktionsmässigt lägger mellan 12–22 minuter per gris totalt under hela uppfödningstiden (8). Det blir ungefär tio sekunders uppmärksamhet per dag.

Slakt
Grisar utsätts liksom andra djur för transport till slakteri som innebär en stor stress och påfrestning (9). Resan kan betyda illamående, trängsel, överhettning eller kyla och rädsla. Dessutom blandas ofta grisar som inte känner varandra på flaken vilket kan leda till slagsmål.

Alla djur i Sverige ska bedövas innan slakt. Det innebär att de ska göras medvetslösa innan de får blodkärl avskurna och dör av blodförlust. I grisars fall sker det oftast med koldioxid. Djuren sänks ned i ett schakt i golvet som fylls av gasen. EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet (EFSA) såväl som otaliga forskningsstudier och filmer tagna inifrån koldioxidschakt, har påtalat hur plågsamt detta är för grisarna. De får andnöd, panik, det fräter på slemhinnorna och de gör allt i sin makt för att ta sig därifrån. En svensk forskningsstudie gjord på Sveriges Lantbruksuniversitet, där grisarna filmades under bedövningen, sammanfattade reaktionerna såhär: “In these films the pigs can be seen lifting their head and stretching out the neck, lifting the snout and opening up the mouth, jumping upwards, and struggling with aggressive body movements; presumably in attempt to breathe. The eyes are often wide open with the scleral apparent (possible indications of fear). These behaviours are suggestive of the animals’ survival instincts being triggered to the maximum capacity, which probably induced the highest level of fear and distress possible in the animals´ attempt to survive (10).”

Trots att djurplågeriet är så välbelagt och egentligen inte omstritt fortsätter business as usual. Det finns nämligen inget kommersiellt hållbart alternativ i dagsläget och för myndigheter och politiker är det viktigast att främja ekonomin hos slakterier, grisuppfödare och köttföretag. Det säkraste sättet att motsätta sig den prioriteringen är att höja sin röst för grisarna och att sluta stödja industrin genom att välja växtbaserad mat.