Fiske och fiskindustrin

Det är svårt att veta exakt hur många fiskar som årligen dras upp ur havet och dödas för att bli mat eftersom de räknas i ton och inte i individer. Men det handlar om ett extremt antal globalt sett. FN:s Food and Agricultural Organisation (FAO) beräknar att år 2020 dödades 178 miljoner ton fiskar i världen, vilket inkluderar både dem som fångades (ca 51%) och de som föds upp i fångenskap (49 %) (1). Ett av de mer ambitiösa försöken som gjorts för att uppskatta hur många viltfångade individer det handlar om landade på mellan 1–2 biljoner årligen (2). I Sverige blir nästan all sill som fiskas upp till fiskmjöl och fiskolja, en mycket liten andel av den arten konsumeras direkt. Runt 20 procent av den vikt som fiskas upp globalt (men större andel om man räknar på antal individer, eftersom det är många små fiskar, som till exempel ansjovis som används) går till att göra fiskmjöl och fiskolja. Av fiskmjölet används 86 procent som foder till lantbruksdjur, till exempel grisar, medan 73 procent av fiskoljan används till att föda andra fiskar i fångenskap (1).

Fiskfabrikerna i Norge
Utöver att fånga vilda djur i hav och sjöar så föds alltså fiskar upp i fiskfabriker. Sverige importerar mycket kött från så kallade laxodlingar i Norge (3). Det är Norges näst största exportindustri efter fossila bränslen, och Sverige är en av deras främsta marknader. Precis som inom kycklinguppfödning eller grisproduktion är laxarna avlade för att växa fort och industrin manipulerar deras dygnsrytm för att snabba på utvecklingen ytterligare (4). Först hålls de inomhus i knappt ett år, sen sätts de ut i nätkassar i havet. Där lever de i cirka 1,5 år innan de pumpas upp på båtar och körs till ett fiskslakteri för att slaktas (5).

I vilt tillstånd skulle laxarna rört sig över enorma områden när de simmar från älven där de kläcktes till havet där de lever som vuxna (6). Laxfabrikernas trängsel och stressande miljö samt den snabba uppfödningstiden är en stor belastning för dem, både mentalt och fysiologiskt. År 2023 dog över 100 miljoner fiskar, främst laxar, under uppfödningstiden, av skador och sjukdomar (7). Dessutom innebär laxuppfödning ett hot mot vilda fiskar när smittor och parasiter sprids från anläggningarna. Man är förstås glad för alla de laxars skull som lyckas rymma till friheten, men konsekvenserna för de vilda djuren är inte bra – när de förökar sig blir även de generationer av vilda laxar som kläcks mindre motståndskraftiga och de överlever sämre.

Fiskfabrikerna i Sverige
I Sverige föds mest fiskarten regnbåge upp för matproduktion, främst i norra Sverige (8). Det finns även en del sättfiskanläggningar som föder upp fiskar för att sätta ut dem i vattendrag, som kompensation för att vattenkraften hindrar deras vandringar eller för att tillfredsställa sportfiskeintressen. På senare år har det blivit lite av en trend att starta och marknadsföra fiskuppfödning i stängda system (så kallade RAS-anläggningar) på land som något djurvänligt och miljövänligt (9-11). För den enskilda fisken är det dock en stimulansfattig, helt artificiell miljö som slutar i en plågsam död.

Slakt av fiskar
Alla djur som föds upp av människan i Sverige ska bedövas innan slakt. På fiskar här görs det bland annat med koldioxid vilket är extremt plågsamt, något som varit känt länge (12). EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet EFSA har länge avrått från den metoden och i Norge är det förbjudet sedan 2012. Men det finns heller inga bra alternativ – studier har visat att elbedövning och bultpistol som används i bl.a. Norge också innebär stora djurskyddsproblem (13). Fiskar är inte lätta att bedöma; de kan se medvetslösa ut även när de i själva verket bara är paralyserade. Det tar också lång tid för dem att verkligen dö när de blivit snittade i gälarna (avblodade) för att förblöda. Om bedövningen då inte fungerar – vilket man kan anta att den i många fall inte gör – så betyder det att man skär i dem när de är vid medvetande.

Trålning av vilda fiskar
Vilda fiskar inte bara räknas i sin vikt, de behandlas också som att de är en känslolös massa. Det finns många sätt att fiska på och alla metoder för yrkesfiske innebär att djuren trängs ihop, kläms och kvävs. I Sverige är bottentrålning det vanligaste sättet att fiska arter som lever nere i djupet (14). Det går ut på att släpa en stor skopa av nät längs botten, för att samla allt som kommer i dess väg. Den är inte bara mycket plågsam för de djur som hamnar i trålen, utan också en destruktiv utarmning av hela ekosystem. Förutom de arter man är ute efter hamnar massor av bifångst i näten, som sen slängs. Metoden innebär en ödeläggelse av haven och är ifrågasatt, men lönsam.

En studie på fisket av sill som gjordes av forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet visade att 96 % av djuren som trålades var döda redan när de kom upp på däck (15). De utsätts för en brutal hantering när de kläms ihop på varandra, fjällen skadas, det blir tryckförändringar och de kan inte andas.

Fritidsfisket
Många i Sverige fiskar för att de tycker det är roligt och härligt. Men vad de inte tänker på är att deras nöje orsakar ett djur smärta, stress och lidande (16). Att dra upp en fisk i luften är utstuderat djurplågeri eftersom de känner smärta, får andnöd och kämpar för sitt liv. Det är idag välkänt att fiskar har smärtreceptorer i munnen som fungerar precis som människans. När de kämpar emot en drillning utsätts de både för smärta och stark stress som riskerar att förbruka all energi de behöver för att överleva i frihet. Så även i de fall när sportfiskare släpper tillbaka fisken i vad som kallas catch and release, innebär en sådan hantering en förhöjd risk för dödlighet (17).