Djurrättsalliansens arbete undercover och granskning av företaget Aviagen avslöjar en aldrig tidigare visad del av kycklingindustrin – avelsdjurens verklighet. Lär dig mer om hur branschen och avelspyramiden fungerar, från ”elitdjuren” till den förpackade kycklingen i affären.
Sveriges kycklingindustri är en del av en enorm internationell bransch. Det är en industri där djur fraktas kors och tvärs inom och mellan länder och där ett fåtal företag kontrollerar hela världsmarknaden. Den har vuxit explosionsartat från mitten av nittonhundratalet och drar idag in miljardbelopp, både i Sverige och globalt (1).
Men det är en dold industri. Få människor har insyn i hur det går till när kycklingar blir till mat och än mindre vad kycklingarnas äldre släktingar har fått utstå men avelsarbetet är helt bärande för att det ens ska existera en kycklingindustri. Följ med oss in när vi öppnar dörren till världens största avelsföretags anläggningar.
Framavlade djur
Slutprodukten för kycklingindustrin är den kyckling som går att köpa i mataffärerna. I Sverige dödas över 100 miljoner kycklingar för att bli mat varje år, globalt sett ligger siffran på runt 70 miljarder (7). För att kunna föda fram alla kycklingar består industrin av flera olika generationer med så kallade avelsdjur. Ett fåtal företag kontrollerar aveln av kycklingar i världen, varav det största är Aviagen (2;3). Aviagen äger kycklinghybriden Ross 308 och säljer avelsdjur till huvuddelen av världsmarknaden, däribland Sverige.
De multinationella avelsföretagen sätter upp avelsmål som anger vilka egenskaper kycklingen som blir till mat ska ha – som att växa fort, få stora bröstmuskler och ha en effektiv foderkonvertering – det vill säga omvandla minsta möjliga mängd foder till största möjliga mängd kött (2;3). Det har skett en hisnande förändring av fåglarnas genetik. På 1950-talet tog det 120 dagar för en kyckling att växa till 1,5 kilos vikt, idag tar det runt 30 dagar. Den enormt snabba tillväxttakten får en lång rad välkända konsekvenser för djurens hälsa. En av de främsta är att de får ben- och ledproblem som gör att 90 procent blir halta, och många har svårt att gå (4;5;6). Flera generationer av hönor och tuppar används i avelsarbetet, med målet att förstärka och föra vidare de egenskaper som avelsföretagen har valt ut. Och för varje generation ökar antalet individer.
Avelspyramiden
Låt oss ta det från början, eller från toppen. Längst upp på den internationella avelspyramiden i Aviagens regi finns de djur som kallas för ”elitdjuren” – ett fåtal individer som selekteras fram bland annat med hjälp av DNA-teknik (2). Dessa hönor och tuppar ger upphov till de avelsdjur som kallas ”great grandparents”; en grupp som i sin tur ger upphov till nästa generation – mor- och farföräldrarna till kycklingen som kan köpas i affären. Mor- och farföräldrarna, även kallade ”grandparents”, importeras till Sverige med lastbilar från Storbritannien när de bara är dagsgamla kycklingar och väger 40 gram. Syftet med dessa djur, likt i tidigare led, är att hönorna ska bli befruktade och värpa fram nästa generation – föräldradjuren, eller parents som de kallas internationellt. Föräldradjuren värper slutligen fram de kycklingar som hamnar på människors tallrikar.
Mor- och farföräldrarna
Den svenska delen av Aviagen, Aviagen Swechick, har flera gårdar i Skåne där de föder upp mor- och farföräldradjur. Verksamheten är mycket hårt tillsluten. Det är på ett par av dessa anläggningar som Djurrättsalliansen har arbetat undercover för att kunna synliggöra avelsdjurens livsöden. Djuren förvaras på golv med en ströbädd inomhus i flockar om ett par tusen individer. Belysningen är artificiellt styrd – det naturliga dagsljuset är ytterst begränsat. Hönor och tuppar hålls åtskilt initialt men sätts ihop när de är könsmogna för att hönorna ska kunna lägga befruktade ägg. Det är en mycket intensiv miljö. Djuren har ingenting att sysselsätta sig med annat än att hacka på varandra och vänta på mat. Det är trångt med många djur på en och samma yta, dålig luft och hög ljudnivå. Dessutom lider de av sjukdomar som har med just aveln att göra.
De kycklingindivider som föds upp för att ätas kommer att leva sina korta liv på en av omkring 120 kycklinguppfödningar i Sverige och slaktas vid runt fem veckors ålder. Deras mor- och farföräldrar och föräldrar däremot, behöver hållas vid liv betydligt längre för att de ska hinna bli könsmogna och producera befruktade ägg. Avelsdjuren anses uttjänta och dödas efter 60-65 veckor. Eftersom djuren är avlade till att växa snabbt är det också inbyggt i deras arvsmassa att äta därefter. Men när de äter i de mängder de vill och ökar i vikt blir de sjuka, får svårt att röra sig och blir mindre fertila – något som har kallats för broileruppfödningens paradox (3). Därför låter industrin mor- och farföräldrarna svälta.
Svält
Mor- och farföräldrarna får generellt mellan en fjärdedel och hälften så mycket mat som de egentligen är anpassade – eller framavlade – för att äta (3; 16). I en del länder ges de bara mat varannan dag. Den restriktiva utfodringen leder inte bara till hunger utan också till aggression och andra beteendeproblem (9). Enligt djurskyddslagen ska djur ”ges tillräckligt med foder och vatten som är av god kvalitet. Foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov” (10). Men inom kycklinguppfödningen tillåter myndigheterna en produktion där djuren är så osunt avlade att de blir för sjuka om de äter sig mätta.
Skador
En effekt av hunger, trängsel och negativa bieffekter av ensidig avel är också aggression och beteendestörningar. I normala fall brukar tuppar inte vara våldsamma mot hönor men Djurrättsalliansen kunde dokumentera många skador på hönornas ryggar efter att tupparna varit aggressiva; djupa, smärtsamma sår som i många fall blivit infekterade. Det är också något som Aviagens uppfödningar i Skåne har fått anmärkningar på från länsstyrelsen vid ett flertal tillfällen. Detta trots att yttersta delen av stortån på tuppkycklingarna amputeras för att minska risken för att de skadar hönorna (9) – vilket är ett förfarande som EUs expertmyndighet EFSA har kritiserat (3).
Ett annat slående intryck från uppfödningen av mor- och farföräldrarna är hur kala fåglarna är, de är i mycket dåligt skick av att leva så länge i den torftiga miljön. Det är vanligt att de börjar hacka på varandra i trängseln och att de får sår på fötterna av den smutsiga ströbädden. En svensk studie som jämförde olika typer av foder för kycklingar under tio veckor kunde konstatera en snabb försämring av djurens (redan dåliga) välfärd efter sex veckors ålder – med ökad grad av hälta, hudinflammationer och dödlighet. Samtidigt blev ströbädden smutsigare, de hade svårare att hålla kroppstemperaturen och att hålla sig rena (4).
Hög dödlighet
På Aviagens anläggningar är dödligheten mycket hög – många djur överlever inte uppfödningstiden och dör av olika anledningar innan den planerade slakten. Länsstyrelsens rapporter från företagets gårdar vittnar om höga dödstal bland djuren – i ett djurstall hade så många som 30 procent av hönorna antingen självdött eller avlivats under uppfödningstiden.Under tiden som personen från Djurrättsalliansen arbetade undercover på Aviagen kunde vi dokumentera hur djur systematiskt avlivas på ett olagligt sätt – ingen bedövning gjordes och ingen kontroll av att djuren är döda utfördes. Enligt djurskyddslagen ska alla djur bedövas innan de dödas. På den här typen av anläggning borde de anställda, om de följde lagen, slå fågeln hårt i huvudet med ett föremål eller i väggen så att hon eller han tappar medvetandet. Först därefter ska de anställda vrida om nacken så att blodkärlen i halsen går av och kycklingen förblöder. Men Djurrättsalliansen kunde konstatera att ingen gjorde så. Istället försökte de anställda vrida nacken av hönorna och tupparna direkt, utan föregående bedövning. Ibland lyckades de inte och djuren låg och sprattlade, kippade efter luft i smärta. Vid ett tillfälle fångades på film hur en anställd ställde sig på halsen på en tupp och försökte dra sönder den för att han inte dog på första och andra försöket.
Föräldradjuren
De befruktade ägg som läggs på gårdarna med mor- och farföräldradjuren samlas in och skickas till Aviagens eget kläckeri där de läggs i ruvmaskiner. En stor del exporteras även utomlands för att förse andra länders kycklingindustrier med avelsdjur, bland annat till Norge, Finland, Danmark, Island, Tyskland, Polen och Spanien. Djuren som kläcks ur dessa ägg benämns föräldradjur eller ”parents”. Djuren som ska bli föräldrar levereras med en uppfödningsmanual från Aviagen (11) och köps i Sverige i huvudsak av två stora producenter. Den ena är SweHatch som tillsammans med bland andra Kronfågel utgör Scandi standard, en nordisk koncern med kycklingproducenter som hade en nettoomsättning på 10 miljarder 2021 (12). Det andra företaget är Blenta AB som ingår i samma koncern som Guldfågeln. Dessa två företag har likt Aviagen djurstallar där avelsdjuren hålls tillsammans för att producera befruktade ägg. Äggen levereras sedan till företagens egna kläckerier för kläckning. De individer som kläcks ur dessa ägg utgör sista generationen och själva slutmålet med avelsarbetet och produktionen. Nämligen de så kallade slaktkycklingarna, eller matfåglarna, som djurindustrin benämner dem.
Kycklingarna som blir till mat
Det låter kanske familjärt med mor- och farföräldrar och föräldrar, men faktum är att alla kycklingar inom djurindustrin görs föräldralösa. I naturligt tillstånd skulle nykläckta kycklingar tillbringat den största delen av sin första tid i livet under sin mammas vingar och präglats mycket hårt på henne: följt hennes minsta vink. På kläckeriet möter de världen i ett inferno. De lastas i lådor, tippas ur lådor, transporteras i höga hastigheter på rullband och kastas vårdslöst omkring för att sorteras, inspekteras och packas ner i nya behållare. De får oftast varken mat eller vatten under sitt första dygn utan skickas med lastbil till en kycklinguppfödare, där de dumpas på ett stort golv tillsammans med tiotusentals andra lika unga och vilsna individer.
Slaktkycklingarna lever i fem intensiva och ofta smärtsamma veckor. De lever instängda hela livet, med få saker att upptäcka eller sysselsätta sig med. Tiotusentals kycklingar hålls hopträngda på ett och samma golv; det är så trångt som 25 kycklingar per kvadratmeter. Vid fem veckors ålder väger fabrikskycklingen nästan dubbelt så mycket som sin vuxna vilda släkting och de transporteras till slakterier för att dödas. Runt 200 000 kycklingar dör under transporten varje år i Sverige (17). . På slakterierna bedövas djuren först. Bedövning är något som låter trevligare än vad det är. Bedövning av fåglar i Sverige går till på två olika sätt. På mindre slakterier hängs de upp i fötterna, vid fullt medvetande. Efter det doppas de i strömförande vatten. På de större slakterierna gasas kycklingarna till medvetslöshet med koldioxid. Efter bedövningen dödas djuren till slut genom avblodning, där blodkärl i halsen skärs av.
Även avelsdjuren – elitdjuren, ”great grandparent”, ”grandparents” och ”parents” – går efter de miserabla liven i djurfabrikerna en brutal död till mötes.
Ekologisk kycklinguppfödning
Den ekologiska kycklinguppfödningen är mycket liten i Sverige, mindre än en procent av den totala produktionen (15). Det brukar framhållas att ekokycklingar får gå ute, inte har lika ont i benen och att flockarna är mindre. Kycklingbranschen har, tyvärr med djurskyddsorganisationers hjälp, lyckats etablera begreppet ”långsamväxande” om de kycklinghybrider som används – trots att även dessa växer snabbt.
Ekokycklingar har tillgång till en rastgård en månad av sitt två månader korta liv, och bara om de lyckas tajma sin existens med att det är tillräckligt varmt ute. De som kläcks och växer på vintern får hållas inomhus. Hönsfåglar mår bäst av att leva i små flockar, på ett tiotal individer där de känner varandra. De håller ihop hela livet (16). De ekologiskt uppfödda kycklingarna vistas i anläggningar på tusentals individer: max 4800 i samma flock och max tio kycklingar per kvadratmeter (13). Det är en skillnad mot den konventionella produktionen där tiotusentals djur kan hållas under samma tak och 25 kycklingar per kvadratmeter är tillåtet, men det är långt ifrån hur de själva skulle valt att leva om de kunnat välja. Det tar 65 dagar för ekokycklingarna att nå den vikt som är önskvärd vid slakt, men deras tillväxttakt kan kallas långsam endast i relation till de konventionella hybrider som avlats till explosionsartad viktökning på 35 dagar (14).
Den ekologiska uppfödningen baseras på samma grund som den icke-ekologiska. Dels förekommer de välfärdsproblem som man ser i den konventionella produktionen, om än i lägre grad – i en svensk studie hade till exempel två tredjedelar hälta (2). Dels inviger den människor i en falsk förhoppning om att man visst kan äta kött utan att djur far illa. Marknadsföringen av ekokött cementerar en animaliebaserad kosthållning och hindrar omställningen till ett hållbart, vegetabiliskt jordbruk – vilket garanterat skulle leda till mindre lidande och död.
Källor:
1. The Business Research Company, 2023. Poultry global market report.
2. APHIS Center for Food Security and Public Health, Iowa State University of Science and Technology, College of Veterinary Medicine, in collaboration with the U.S. Department of Agriculture Animal and Plant Health Inspection Service, 2013.Poultry industry manual.Iowa state, USA.
3. EFSA AHAW Panel (EFSA Panel on Animal Health and Animal Welfare), 2023.Scientific Opinion on the welfare of broilers on farm. EFSA Journal 2023; 21(2):7788, 236 pp.
4. Wilhelmsson, S. et al., 2019.Welfare Quality assessment of a fast-growing and a slower-growing broiler hybrid, reared until 10 weeks and fed a low-protein, high-protein or mussel-meal diet.Livestock Science 219: 71-79.
5. Waldenstedt, Lotta, 2007.En kartläggning av rörelsestörningar och benhälsostatus hos svenska kycklingar.Slutrapport Jordbruksverket.
6. Institutet Vethos, 2016. Hur kycklingbranschen ljuger med statistik.
7. Faunalytics, 2020. Global animal slaughter statistics and charts: 2020 update.
8. European commission, 2013. STUDY OF THE IMPACT OF GENETIC SELECTION ON THE WELFARE OF CHICKENS BRED AND KEPT FOR MEAT PRODUCTION
9. Bichel, M. 2016. Föräldradjur inom slaktkycklingindustrin – Välfärdsproblem och försök till åtgärder. Sveriges Lantbruksuniversitet.
10. SFS nr: 2018:1192, 2 kap.§4.Djurskyddslagen.
11. Aviagen, 2018. Broiler management handbook.
12. Scandi Standard, 2021. Årsredovisning.
13. KRAVs regler för slaktkyckling.
14. Göransson L, Yngvesson J, Gunnarsson S. Bird Health, Housing and Management Routines on Swedish Organic Broiler Chicken Farms. Animals (Basel). 2020 Nov 11;10(11):2098.
15. Jordbruksverket, 2023. Ekologisk animalieproduktion 2022.
16. Jensen, Per. 2021. Världens vanligaste fågel – en kärleksförklaring till höns. Natur och Kultur, Stockholm.
17. Djurens Rätt, Kycklingar, slakt och transport.