Idag avslöjar föreningen Oikeutta Eläimille tillsammans med Animal Defenders International en omfattande utredning av den finska pälsindustrin. 30 pälsfarmer har filmats under sommaren och hösten 2009 och material från utredningen sändes ikväll i finsk tv. Utredningen visar rävar och minkar med avbitna svansar, stora öppna sår och allvarliga beteendestörningar. Efter liknande avslöjanden på norska och danska pälsfarmer kräver Djurrättsalliansen nu att pälsindustrin förbjuds.
Under utredningen besöktes farmer i framförallt Österbotten som är det område där flest finska farmer ligger. Skugghusen, där djuren hålls filmades utifrån om de var låsta, annars inifrån. På de flesta farmerna förekom grova brott mot djurskyddslagen. Ögoninflammationer förekom på varannan farm, och tandköttsinflammationer på 32 procent av farmerna. Andra skador fanns på 60 procent av farmerna, och döda djur upptäcktes på var femte farm. På 40 procent av farmerna förekom beteendestörningar.
I materialet ingår åtta certifierade pälsfarmer. Enligt pälsproducenterna utgör certifikatet en garanti för djurens välmående. Det enda som krävs för certifikatet är ändå att djurskyddslagen minimikrav tas i beaktande. De värsta pälsfarmerna i materialet var certifierade och samtliga former av lagbrott och brister har hittats på certifierade farmer.
Trånga utrymmen
Samtliga djur hölls i trånga burar utan sysselsättning. Burarnas botten består av metallnät. Den ständiga närvaron av tusentals artfränder gör farmen till en stressande miljö för djuren. Söndriga och rostiga burar kan orsaka skador hos djuren. Hyllorna hade ofta rasat. Vattenautomaterna var ibland tomma eller sönder, eller så var vattnet ofräscht och missfärgat. Det enda djuren kunde sysselsätta sig med i burarna var träklossar eller benbitar. Många djur hade inte ens tillgång till sådana.
Ärftliga sjukdomar
Skadorna och sjukdomarna hos en del djur avslöjade att de lämnats utan vård under en lång tidsperiod, möjligtvis flera månader. En del av djuren kunde knappt se, eftersom deras ögon rann, eller var inflammerade eller skadade. Några djur hade till och med förlorat ett öga, eller åtminstone var ögonen så skadade att det var svårt att avgöra. Flera silverrävar hade förvuxet tandkött, som upptäckts hos farmrävar redan på 1940-talet. Det är frågan om en kronisk sjukdom, om gör det svårt för djuren att äta och dricka. Några av rävarna hade så svullet tandkött att de inte kunde stänga munnen helt. I dessa fall hade sjukdomen gått väldigt långt.
Beteendestörningar
Ett stort antal djur led av beteendestörningar, eftersom deras naturliga behov inte beaktats. De försökte lindra stressen genom att upprepa olika rörelsescheman gång på gång. En del rävar hoppade till exempel fram och tillbaka i sina burar utan paus.
Skador i extremiteter
Flera djur hade deformerade ben. Även om rävar går på tårna lade djuren på farmerna vikten på en större del av benet. Det är oklart ifall detta beror på burens nätgolv, som de tvingas balansera på. En räv hade tydligen skadat sitt bakben för en tid sedan. Benet var extremt deformerat, så att det knappt var igenkännbart. Räven kunde inte gå ordentligt, och på benet fanns ett sår som såg smärtsamt ut. Dessutom var åtminstone två andra rävars bakben skadade, så att de släpade dem efter sig.
Kannibalism och avbitna svansar
Några av rävarna hade förlorat svansen, så att endast en blodig stump återstod. Det här berodde antagligen på att strider om reviret uppstått i de små burarna. I en bur saknade till exempel två rävar svans. En rödräv hade ett öppet sår i nacken. På en annan farm verkade en mink ha förlorat sitt öra. I en bur fanns en död, delvis uppäten räv. Döda djur fanns bland de levande. En rävunge hade varit död länge, och höll på att bli uppäten av maskar.
Neurologiska sjukdomar
En fjällrävshane filmades tre gånger under ungefär tre månader. Varje gång var den i sämre skick. Huvudet var snett, i en position som såg smärtsam ut, på grund av sjukdomen. Munnen och ögonen var skadade. Klorna var förvuxna. Det högra ögat var allvarligt inflammerat, och det vänstra igenmurat. Det vänstra örat var förtvinat. Under den tjocka pälsen var räven mager, och därför såg huvudet och extremiteterna oproportionerligt stora ut. Fjällrävshanen gick runt i buren och nosade i luften. Pälsen nedanför munnen var våt av saliv. Rävens sätt att gå tydde på problem också i bakbenen.
Överlag kan det konstateras att djuren på pälsfarmerna utsätts för stort lidande. Därför är ett pälsfarmsförbud den enda möljiga lösningen, och en allvarlig diskussion om pälsbranschen måste genast inledas.