Några myter om päls

”Minkarna på farmerna är tama, precis som alla andra husdjur”

Minkar måste i regel hanteras med tjocka handskar, håv och fångstfällor. De har funnits i fångenskap i ungefär 80 år, vilket kan jämföras med hundarna som varit husdjur i 100 000 år och korna i 10 000 år. Minkarna har inte avlats för tamhet utan för pälskvalitet. De är fortfarande vilda djur. 

”Om pälsfarmningen förbjuds i Sverige kommer den bara flytta till länder där djuren har det sämre”

Det är svårt att se att minkarna skulle kunna få det så mycket sämre. Men även om det är värre någon annanstans så är det ingen anledning till att Sverige inte ska gå före. Med den logiken skulle vi även kunna tillåta slavhandel eller barnarbete. Många svenska pälsfarmare dem samarbetar redan idag med farmer i andra länder, förser dem med avelsdjur och fungerar som konsulter åt farmare t ex i Baltikum.

”Päls är naturligt och miljövänligt – mycket bättre än fuskpäls”

Pälsindustrin försöker rättfärdiga djurplågeriet mot djuren genom att påstå att päls är miljövänligt. Men det är långt från sanningen: Pälsdjursfarmer är klassade som miljöfarlig verksamhet, de bidrar till att grundvattnet förorenas, kropparna från de flådda djuren är ett stort miljöproblem, vid beredningen av pälsarna används en stor mängd kemikalieblandningar med krom-innehåll. Från att minken föds till att kappan slängs är pälsindustrin ett miljöhot. Utöver utsläppen så är päls energikrävande – 15 gånger mer än fuskpäls.

”Om minkarna inte hade det bra skulle de inte få så fin päls”

Minkarna har i generationer avlats just för att få fin päls trots att de lever i en understimulerande miljö. Det stämmer att det kan synas på pälsen om ett djur har näringsbrist eller är sjuk, men ångest, stress och frustration ger inte samma effekt. Pälskvalitet är därför inte en bra välfärdsindikator hos minkar. 

”Att minkarna förökar sig är ett tecken på att de mår bra”

Det stämmer att parningsbeteenden, fertilitet och ungvårdnadsbeteenden kan vara känsliga för stress. Det är dock inte hela sanningen. Inom den moderna djurproduktionen har man med mycket effektiv avel gjort att djur blir dräktiga även i mycket dåliga miljöer. Ändå är fertiliteten ett problem på farmerna – och det trots att de individer som har haft mest stresskänslig reproduktion för länge sedan slagits ut. Det är vanligt att minkhonor biter ihjäl sina ungar och att de inte tar hand om dem ordentligt. Fem till tio procent av valparna är dödfödda och ytterligare sjutton procent dör under digivningsperioden. Kannibalism är en av de främsta orsakerna. Sexton procent av minkhonorna blir trots parning inte dräktiga.